Jag tar inte hans namn i min mun denna dag men vi alla vet ändå vad som skedde i Norge den 22 juli 2011.
Sitter med morgonkaffet och följer TV-sändningarna från Oslo. Ett år tillbaka var jag i Turkiet när vi fick beskedet. Jag var på ett "Norgehotell" så vi hade norska kanaler på TV:n och kunde följa rapporteringen direkt. Då liksom nu rinner ett par tårar längs kinden.
Givetvis tänker jag på dem som fick sätta livet till men också på de ungdomar som kommer få leva med skador som en ständig påminnelse, alla de som har bilder på näthinnan där deras vänner skjut till döds... hur reparerar man dessa ungdomar så de får ett bra liv framöver? Hur ska man få dem sluta vara rädda?
Terror av detta slag ska inte kunna ske. Men vi alla vet att det kan ske. Med orden att på bästa sätt hedra offren, genom att förhindra att det ska ske igen, berättar Stoltenberg i morgonsändningarna vad de gjort i säkerhetsväg i Norge efter dådet.
Jag funderar då på vad Sverige har gjort. Skulle vi klara av en sådan är händelse bättre? Skulle våra larm och beslut vara snabbare och färr liv skulle behövts offras.