Det gäller att ta tag i livet nu. Bara jag kan förändra det. Jag vet det.
Jag har redan gjort viss förändring genom att byta jobb till det bättre. Trivs underbart bra trots en tuff start. Ändå funderar jag på att flytta helt från stan och kanske landet. Framförallt för att komma bort från familj som hänger som tunga tyngder i mig. Vad hände med förståelse, hänsyn och respekt? Sjukdom gör dock att jag än så länge stannat kvar.
Vad kommer till kärlek så har jag turen att älska sällskapet. Innerst inne vet jag inte om den är besvarad eller ej. När jag tror jag vet så visar sig motsatsen. Att leva ett förhållande som vi lever hade jag aldrig tidigare kunnat föreställa mig att jag skulle ställa upp på. Inte för att jag är ute efter något svenssonliv med gemensam middag kl 17 varje dag men lite gemensam planering måste man väl kunna ha?
Jag vet inte vart jag vill att mitt liv ska ta vägen. Om jag visste det skulle jag ge mig av mot målen. Det jag vet nu är att jag inte trivs och att jag sakta mals sönder. Jag är trött på att vara förtvivlat ledsen. Det räcker inte med att ha ett jobb man trivs med. Balans är viktigt.