på de trettio

Min älskade mamma är kvar på sjukhuset. Hon andas bättre själv och är nu utan syrgas för tillfället och morfinet på en lägre nivå. Nu ser vi då att det inte är riktigt rätt med huvudet. Tal och tankar har inget sammanhang och språk förväxlas. Vi som bara pratar ett av dem ha väldigt svårt att förstå det lilla som går att förstå.

 

Söndag med söndagspersonal är vidtalade men vilken fågelholk till sköterska. Är inte helt säker på att de kommer ens observera det hela. Min syster jobbar ju på samma sjukhus och går dit imorgon igen.

 

Inga andra tecken finns vad jag kan se i alla fall. Tänker på mungipor, muskulatur i ansiktet etc. Kroppen är svårare att bedöma med hennes Parkinson samt att hon inte är uppe särskilt mer än i stol. Humöret växlar dock mellan aggressivitet och ledsamhet mestadels, ibland någon glimt av humor.

 

Vårdplanerad redan i tisdags och ska till korttidsboende men som hon är nu går det ju inte. Tankarna far mest runt just nu. Funderar på vad som faktiskt är bäst.