på de trettio

Jag känner inget annat än panik just nu.

 

Ni som hängt med ett tag vet att jag har haft svårt att se min mamma försämras i sin Parkinson sjukdom. Jag har tampats med det länge och sista halvåret har det eskalerat.

 

För ca 1½ vecka sedan kom inte mina föräldrar hem som de skulle. Min syster sökte mig på jobb och det var jag som fick bli den lugna. När det gått ytterligare någon timme och de ännu inte kommit hem så åkte vi hem till dem. Mörkt i lägenheten och ingen hemma. Vid det laget hade min syster slutat att flippa och gick i mina ledband. Jag började ringa runt på sjukhusen och fick napp.

 

Min mamma hade trillat illa under deras resa till Kroatien. Att de ens lyckats ta sig dit är en bragd i sig. Hon som inte ens kommer utanför dörren vissa dagar. Bra dagar till centrum. Fallet resulterade i ett illa benbrott i vänster arm och fingrar ur led på andra handen. Även blåmärken kring ögonen oroa ett tag.

 

Mamma har även hjärtproblem. I kombination med detta vägrade hon operation. Klokt eller oklokt låter jag vara osagt. Benet i armen är helt av och med hennes rörlighet från Parkinson är det nästan hopplöst. I tisdags packade hon ihop. Larmet gick och det redde ut sig. Flera proppar i lungorna. Nu är op inte ens tänkbart.

 

Hon har nu förutom en massa morfin också syrgas kopplat så underlättar det andningen. Syrgas är guld när det är tungt att andas. Det har jag själv i svåra lägen.

 

Hon kommer bli bättre om hon får rätt rehab. Får hon inte rätt rehab så tränar min syster henne. Men hon kommer inte bli frisk eller återställd. Vare sig från detta eller från sin Parkinson. Jag sliter med det psykiskt. Det är inte jag som är sjuk men jag har ändå inte min mamma kvar...den mamma som stöttar mig.

 

Jag skäms över min reaktion. Jag fyllde 40 och ska klara mig själv. Det gör jag också men mamma är alltid mamma. Jag känner mig bara så oerhört ensam.