Att skriva min story

4 kommentarer
Nä det handlar inte om memoarer men om hur jag levde under några år tillsammans med en psykiskt sjuk (troligen narcissist mytoman).
 
Jag är inte dagligdags sårad eller arg och vill aldrig aldrig ha tillbaka den tiden. Men jag jobbar fortfarande med att känna tillit till andra efter det. Det är svårt när mattan ryckts undan under fötterna. 
 
Jag brottas också med att jag är arg på mig själv att jag lät det gå så långt. Har pratat mycket med en samtalsterapeut om det är bra eller dåligt att skriva och läsa tillbaka. Ingen av oss har svaret då denna har det svar jag har :)
 
Material till det har jag så det räcker och blir över. Mycket i skriftlig form i och med dagens sätt att kommunicera. Det gör att jag har händelser och tidsaspekt kvar.
 
Det har gått en tid och jag kanske inte borde riva upp allt men samtidigt hittar jag inte tilliten hos andra och är detta nyckeln så är det det.
 
Funderar vidare.
 
 
 
 
 
1 kolonilotta :

skriven

Jag tror inte det finns något sätt som passar alla.
Vissa mår bra av att skriva och dela med andra. Och då ska man absolut göra det.
Annars kan man ju också skriva ner allt och behålla för sig själv.
Men då går man däremot miste om eventuellt stöd, råd, empati, bollplank och annat bra som läsare på bloggen kan ge. Jag däremot är också väldigt försiktig med vilka jag delar mitt livs händelser med. Därför väljer jag att inte lägga ut tyngre saker på bloggen. Finns tyvärr läsare där som gjort mig väldigt illa riktiga livet. Sen försökt bli min vän. Vilket jag tillät/accepterade ett tag.
Jag mår illa av mig själv nu så här efterår när jag fått distans och tänkt efter att jag tillät det och även öppnade mig för en sån person som gjort mig så illa och visat så lite respekt. Men det tyder bara på att det fortfarande fanns ett stort behov i mig att bli bekräftad efter år av dålig självkänsla. Snacka om desperat!
Nu är jag mycket starkare äntligen och har fått upp ögonen igen.
Mycket tack vare det många av er delar med er av på era bloggar.
Långt svar det blev! :)
Gör det som känns rätt för dig!
❤ ❤ ❤
Kram


Svar: Nä inte offentligt utan i så fall under anonymitet fast mest troligt helt för mig själv. Jag tror många människor inte förstår att sitt handlande får effekt på andra människor eller i alla fall inte vilken kraft det har.

Trist att du blivit så dåligt behandlad via blogg eller inte så är det inte ok. Glad att höra att du känner dig starkare och med mer självförtroende. Kan jag göra något så finns jag här.
Kram <3
Frk M

2 kolonilotta :

skriven

Och jag hoppas att du har kommit så pass långt i läkandet att du förstår att inget av det som hände är ditt fel!!!!! ❤❤❤
Han var/är en STOR SKIT! Troligtvis inte frisk i huvudet.
Skulle så gärna vilja krama om dig och få dig att förstå det!
Jag anklagade också mig själv för saker folk gjorde mot mig. Men alla bär ansvar för hur man behandlar andra oavsett vad man hittar på för egna motiv för att må bättre själv.
Och att bryta ner någon psykiskt är oförlåtligt!

Svar: Det har jag men att skapa tilliten till andra människor och speciellt en ny partner är svårt.
Frk M

3 Susanne:

skriven

Skickar en varm bamsekram till dig,

Svar: <3
Frk M

4 kolonilotta:

skriven

har full förståelse för att du har svårt för tillit nu. Vem skulle inte ha det efter allt du verkar ha gått igenom.
Mitt är ingenting jämfört med det.
Det är inte på bloggen. Utan utanför i riktiga livet.
Men så är det ibland. Det kommer alltid att finnas personer som sätter sig själva före andra och inte bryr sig om hur deras beteende påverkar andra människor. Sen att man ångrar sig efteråt gör inte att smärtan hos den sårade går bort.
Ha nu en riktigt fin vecka vännen!
stor kram!

Svar: Oavsett var så är det inte ok. Man kan inte säga vad som är värst då det också beror på situation, person och hur man mår generellt. Upplever man att man inte är behandlad ok så är det det man måste utgå ifrån. Idag fokuserar jag på jobb!
Frk M