Det är nu drygt 2 månader sedan mamma gick bort. Begravningen var fin och många vänner och mycket släkt kom. Hon var många kär. Vi ska senare i vår sätta askan i askgravlund.
Sista åren har mycket tid gått till att se till att mamma har det bra i hennes parkinson sjukdom men också till att uträtta ärenden till henne samt fika och promenera med henne. Vi har alla hjälpts åt så det har fungerat fint. För pappa har det varit mer än ett heltidsarbete och för mig och min syster ett deltidsjobb. Tomheten som uppstår när hon oväntat gick bort blir då oändligt stor för oss alla. Inte bara att vi förlorat henne utan tiden vi lagt ned blir helt plötsligt bara tom och tyst. Hon var en fena på att prata i telefon också då hennes mobilitet var begränsad men telefonen ringer inte längre...
Det är svårt att hitta tillbaka till stigen igen och få normalitet. För min del så är det som vanligt mycket jobb men lite mer fokus på mig själv men också att jag är mer hos pappa än vanligare. Objektet mest utbytt alltså. Mammas bortgång har tagit hårt eller så är det nu det får märkas på honom...
Sorgen kommer över mig i perioder. Så ska det väl vara. Under påsken då man har haft tid att stanna upp så är jag gråtmild. Igår kastade jag blommorna jag fick när mamma gick bort och som torkat i sina vaser. Det har av någon märklig anledning varit svårt så jag har låtit dem stå torkade.
Hur mycket man än hanterar praktiska ting så är det bara så svårt att förstå.
skriven
Tänker massor på dig! Minns när min syster dog, det tog mig ett år tills jag raderade hennes mobilnummer. Det kändes så konstigt att hon inte ringde något mer. Ta hand om dig, låt sorgearbetet ta tid! ❤️/Mia