Paus i sinnet

Nu tar jag paus i sinnet ett par dagar.
 

Mammografi

Mammografi är en väldigt bra sak men väldigt obekvämt. Ena bröstet var väl ok att klämma platt men det andra var ajaj! Nu är det bara och vänta på svaret om 2 veckor.
 
Måste säga det var en toppenmottagning. Höll tiden i stort sett på minuten och mindre än 10 minuter senare var jag därifrån. Perfekt!

Nya frukostfavoriten

Jag snöar in på olika saker speciellt när det kommer till mat. Så är det bara.
 
Efter att i ett halvår ätit kvar och en halv avocado till frukost har jag ändrat det till en finsk filbunke och sen mosad avocado på finn crisp och så lite salt och peppar. Ja inte på filen utan på avocadon förstås.
 
Det är mums och man står sig väldigt länge!

Middag ute på en måndag

Igår var jag på en välbehövlig middag ute med en kompis. Att det var måndag spelar ingen roll. Det var fullt med väntetid ca 45 minuter på restaurangen men vad gör det när det var min favorit koh phangang?

Jag är lite nyfiken

Jag är lite nyfiken på flera saker om min blogg. Vilka är ni som läser?
 
Jag sitter ju här också skriver som oftast dagligen även om det varit lite glesare denna månad och delar med mig av kanske inte allt men stora delar av mig och mitt liv. Lite som en dagbok. En del av er har jag ju dialog med via kommentarer etc då vi läser varandras bloggar och jag tycker jag känner er till viss del. Men ni andra som läser i det tysta?
 
Via statistikverktyg ser jag ju hur många ni är och varifrån ni kommer (eller i alla fall var ipadressen hör hemma). Men vad är det som gör att ni läser? Det kan ju inget statistikverktyg i världen svara på.
 
Det som vore kul att se också är ni som googlar... vad söker ni på för att komma till min blogg? Det vore också kul att se vilka ämnen/sidor som toppar besöken i antal, tid, kommentarer etc. Då vet man ju vad som intresserar er :)Har ni tips på något sådant verktyg så tipsa gärna.Följer ni upp något kring era bloggar? Vad följer ni upp då?
 
Eller också gör vi bara så att ni kommenterar lite och berättar vetja!

Lördag

Det är lördag och jag väljer att umgås med vänner istället för att åka till mamma. Jag känner mig som en dålig människa för det. Men jag orkar inte med att hon gråter och är rädd. Det låter elakt men jag klarar inte av sånt om jag inte måste och nu har andra tagit fixarrollen.
 
Sist jag var där på veckan hann jag gråta 3 gånger då mamma grät. Det är tungt mentalt. Då är det lättare att sticka huvudet i sandel Fel - jag vet.
 
Men det går framåt. Det är som sagt var stabilt och hon kan använda en arm/hand nu. Hon sitter då i stol på hjul och kan inte röra sig på egen hand. Får hjälp med allt just nu. Orolig för framtiden vilket gör just att hon gråter och är rädd.
 
Så vad gör jag istället? Jag träffar syvänner och går någon timme på mässan och därefter lite mat. Jag hoppas det blir trevligt så jag får annat att tänka på.
 
 

Reserverna

Jag går på reserverna. Trött så in i norden.
 
Mamma tar sig sakta men säkert en bit framåt varje dag. Hon behöver fortfarande hjälp med nästan allt. Ena handen har hon dock kunnat börja använda vilket gör att hon kan äta själv numera.
 
Vårdhemmet var nog det bästa att komma till. De ser till att dagen är dag och natten är natt till skillnad mot sjukhuset. Hon är uppe i rullstol del av dagarna och sen vilar mellan varven. Men inte så roligt att sitta i en rullstol och behöva bli skjutsad hela tiden. Bara bestämma var man vill bli stående när vi går därifrån kan ta tid. Klart det är viktigt för man vill ju inte stirra i en vägg heller.
 
Jobbet rullar på för fullt samtidigt och jag får som vanligt inte ihop tiden. Måste bli ändring på det på något sätt. Mitt i röran har det i alla fall kommit resultat från sån där medarbetar undersökning och som chef fick jag toppresultat. Väldigt kul! Något jag verkligen uppskattar då min förra anställning blev ett riktigt bottennapp på alla sätt.

Vem är jag?

Just nu lever jag i en tillvaro där jag undrar vem jag är... hittade en test på en blogg jag följer och som jag gjorde. Genast börjar jag förstå mer hur det kommer sig att livet ser ut som det gör...
 
 

Jävligt olustigt

Det här känns ju jävligt olustigt måste jag säga. Kanske min mormor ändå fick rätt då hon varje gång såg något misstänkt i luft eller på vatten sa; nu kommer ryssen.
 
 

Flytten

Flytten av mamma gick bra och hon är på ett jättefint och som det verkar ett bra ställe. Pappa har igår för första gången sedan olyckan haft lite egen tid. Det gav tydligen mersmak för han ville ha det idag igen. Han är slut efter att ha funnits vid hennes sida varje dag.
 
Fortfarande gråter jag varje gång jag träffar min mor. Hon var betydligt lugnare där hon är nu men hon är långt ifrån bra. Hon gråter också ofta och varje gång vi går därifrån som om vi, någon av oss, inte skulle komma tillbaka till henne nästa dag. Hon är så rädd att vi ska lämna henne där.
 
Att inte klara sig själv överhuvudtaget måste vara hemskt. Att inte ens kunna flytta sig i sängen på egen hand. Fast framsteg har gjorts då hon nu inte behöver matas utan kan äta med ena handen och hon sitter i rullstol flera gånger per dag. Viktigt att tjata upp henne så inte fler proppar kommer av allt stillaliggande.
 
 

Man kan bara hoppas

att hon bara ska byta "arbetsgivare" inom politiken. Tycker hon är en av de som gjort otroligt mycket inom politiken här i Stockholm.
 
 
 

Läkning

Igår hade vi kontrollröntgen och ingen läkning är påbörjad. Frakturen borde spikas men mamma fortsätter att vägra. Hon är livrädd för att inte vakna och har ångest. Mycket bra läkare som respekterar och även förstår. Förklarar tydligt för mamma vad de olika alternativen ger, plus och minus.
 
Igår var det så illa att sjukvårdpersonalen ringde oss anhöriga för de kunde inte få henne lugn.
 
Idag flyttas hon dock till annan miljö. Jag hoppas både flytten går bra då det just nu är väldigt svårt med förändringar och att miljön gör henne lite piggare samt att hon får bättre omvårdnad och inte bara vård.
 
Många gör ett fantastiskt jobb på sjukhuset men många skulle också antingen behöva bättre förutsättningar eller mer kunskap. Många klavertramp har tyvärr skett. Allt från att man lämnat patienten själv i situationer då den inte skulle varit ensam till som i söndags då vi kom upp så låg hon och åt sitt lunch i mörkret. Hon har svårt att svälja bara av sin Parkinson, hur är det då inte att ligga ned och äta. Å vem vill ligga i ett mörkt rum mitt på dagen? Är man inte virrig innan så blir man det av att inte veta vad som är natt eller dag.

Jag syr

Jag syr toppar din min mamma. Kommer hon till korttidsboende måste det vara något som fungera att klä henne i. Jag syr och jag syr. Blir det bra så öppnar jag fabrik men med olika tyger och mönster så har hon något att välja på.

Min älskade mamma

Min älskade mamma är kvar på sjukhuset. Hon andas bättre själv och är nu utan syrgas för tillfället och morfinet på en lägre nivå. Nu ser vi då att det inte är riktigt rätt med huvudet. Tal och tankar har inget sammanhang och språk förväxlas. Vi som bara pratar ett av dem ha väldigt svårt att förstå det lilla som går att förstå.
 
Söndag med söndagspersonal är vidtalade men vilken fågelholk till sköterska. Är inte helt säker på att de kommer ens observera det hela. Min syster jobbar ju på samma sjukhus och går dit imorgon igen.
 
Inga andra tecken finns vad jag kan se i alla fall. Tänker på mungipor, muskulatur i ansiktet etc. Kroppen är svårare att bedöma med hennes Parkinson samt att hon inte är uppe särskilt mer än i stol. Humöret växlar dock mellan aggressivitet och ledsamhet mestadels, ibland någon glimt av humor.
 
Vårdplanerad redan i tisdags och ska till korttidsboende men som hon är nu går det ju inte. Tankarna far mest runt just nu. Funderar på vad som faktiskt är bäst.

Middag med min far

Ikväll åt jag middag med min far på en av de lokala restaurangerna. Det gick undan. Han är inte vanligtvis så talför men nu är det ännu värre med mamma sjuk.
 
Vi åt och vi gick kan man säga. MEN han fick mat i sig i alla fall vilket är det viktigaste nu. Inte alla dagar det sker som jag tolkar det. Till och med personalen på sjukhuset där mamma ligger föder honom med smörgåsar.
 
För övrigt så det en dag då livet känns riktigt skit

En dag på ångorna

Idag har jag gått på ångorna hela dagen.
 
Min syster är bortrest i arbetet så jag finns tillgänglig 24/7 för mina föräldrar. Mamma har bra dagar och vårdplaneringen är gjord men inte påbörjats så jag har inte behövt fara av och an mellan dem och jobb. Det gör jag gärna om det behövs. Men hur som så tar det på psykiskt.
 
Jag har kontrollen per telefon just nu och briefar min syster och alla andra som ska ha information. Kalla mig Frk Sambandscentral.

VPL igår

Igår var det VPL för min mamma. Planeringen kunde inte gått bättre. Hoppas nu genomförandet går lika bra. När det kan påbörjas är oklart. Dels ska det finnas plats på korttidsboende men framförallt måste hon gå på mindre morfin och klara sig utan syrgas.
 
Mycket oro släppte från många speciellt min mor. Redan halv två, direkt efter mötet, "gjorde hon sig klar för natten".
 
Nu åker syster bort ett par dagar. Vi får se hur det går undertiden då jag inte jobbar i närheten som hon gör.

Vad vinner vi på det här?

http://www.expressen.se/debatt/sjatte-oktober-var-en-dalig-dag-for-de-aldre/

VPL imorgon

Imorgon är det VPL, vårdplanering, av min mor. Hon har nu legat 2 veckor på sjukhuset och är stabilare även om det är långt ifrån stabilt.
 
Allra helst vill jag att hon är kvar där hon är ännu en tid då hon behöver enormt mycket vård. Men det avgör man ju inte själv... dock så länge hon behöver syrgas å den höga dosen morfin så kommer hon att vara kvar som jag förstår det men vad vet jag? Sen får vi se om det finns ett sen.
 
Det är läskigt att se hur handfallen min far ser ut och agerar. Apatisk liksom. Allt från frågor till hennes vård och tillstånd till att äta och betala räkningarna. Han måste finna sig en ny vardag där mamma inte är att hålla i handen vilket han gjort hela livet. Ett jag kan själv måste till.
 
Igår ville han ha andrum och avtalade att mamma skulle ha andra besökare. När jag kom till sjukhuset satt han där redan 1 timme efter att besökstiden hade börjat. Jag tror han inte riktigt vet vad han ska göra och att han då också ska känna att det är ok att göra annat.
 
Hela dagen idag har varit tung. Tankarna finns där i bakgrunden hela tiden hur mycket man än har annat på gång. Det liksom maler sönder mig. Sömnen blev sisådär inatt också. Var så trött men det gick bara runt i huvudet efter att jag fick en sån mental urladdning och gav efter för den sorg jag har.
 
 

Panik

Jag känner inget annat än panik just nu.
 
Ni som hängt med ett tag vet att jag har haft svårt att se min mamma försämras i sin Parkinson sjukdom. Jag har tampats med det länge och sista halvåret har det eskalerat.
 
För ca 1½ vecka sedan kom inte mina föräldrar hem som de skulle. Min syster sökte mig på jobb och det var jag som fick bli den lugna. När det gått ytterligare någon timme och de ännu inte kommit hem så åkte vi hem till dem. Mörkt i lägenheten och ingen hemma. Vid det laget hade min syster slutat att flippa och gick i mina ledband. Jag började ringa runt på sjukhusen och fick napp.
 
Min mamma hade trillat illa under deras resa till Kroatien. Att de ens lyckats ta sig dit är en bragd i sig. Hon som inte ens kommer utanför dörren vissa dagar. Bra dagar till centrum. Fallet resulterade i ett illa benbrott i vänster arm och fingrar ur led på andra handen. Även blåmärken kring ögonen oroa ett tag.
 
Mamma har även hjärtproblem. I kombination med detta vägrade hon operation. Klokt eller oklokt låter jag vara osagt. Benet i armen är helt av och med hennes rörlighet från Parkinson är det nästan hopplöst. I tisdags packade hon ihop. Larmet gick och det redde ut sig. Flera proppar i lungorna. Nu är op inte ens tänkbart.
 
Hon har nu förutom en massa morfin också syrgas kopplat så underlättar det andningen. Syrgas är guld när det är tungt att andas. Det har jag själv i svåra lägen.
 
Hon kommer bli bättre om hon får rätt rehab. Får hon inte rätt rehab så tränar min syster henne. Men hon kommer inte bli frisk eller återställd. Vare sig från detta eller från sin Parkinson. Jag sliter med det psykiskt. Det är inte jag som är sjuk men jag har ändå inte min mamma kvar...den mamma som stöttar mig.
 
Jag skäms över min reaktion. Jag fyllde 40 och ska klara mig själv. Det gör jag också men mamma är alltid mamma. Jag känner mig bara så oerhört ensam.

Sitter bara

Denna morgon sitter jag bara vid köksbordet. Orkar inte ta för mig något.
Borde jobba ikapp med allt jag kommit efter på när jag har lite tid hemma.
Samlar kraft att möta ännu en dag.
 
 
 
 

Så mycket skit det bara kan bli

Livet är just nu bara så mycket skit det kan bli. Jag går på reserverna. Mobiliserar kraft för att orka.

RSS 2.0