Denna vecka har varit kaotisk. Både känslomässigt och i praktisk tillvaro.
Förra helgen när jag var på spa i Tallinn så tog mina föräldrar sig en tur till Åbo. Det ska inte göra sånt längre då min mamma inte riktigt klarar det och vägrar hjälpmedel som faktiskt kanske skulle få henne att klara det.
Men för att börja från början...så fick jag ett sms i veckan att hon åkt in akut pga infrakt. Infarkt var det troligen inte utan kärlkramp som medicinen inte bet på. Detta återupprepade sig ännu en gång. Nu tror man kanske att det är mer än kärlkramp. Igår, vete gudarna om hon skrivit ut sig själv, så hade hon lyckats ta sig till själva studentmottaningen (som tur var inte till skolgården). Jag begriper inte riktigt hur då hon knappt kommer in i en bil själv numera utan borde ha rullstolstaxi. Fast det förståss rullstol har hon ju inte för det vägrar hon...
Nåväl igår visade det sig att hon även provat ambulanskvalitén i Åbo. Hon hade fallit handlöst då hon inte såg trappstegen. Resultat massor av brutna revben och helt blåslagen. Rullatorn hade hon vägrat att ta med sig på resan så jag anar hon var helt slut och därför föll.
Hur hon nu ens lyckats röra sig nu är ett under. Men det är klart min moster hade fullt sjå igår och hejda henne att ta medicinen allt för ofta...
Min far har åldrats 10 år denna vecka. Han orkade knappt promenera 10 minuter i lugnt tempo mellan skolan och lägenheten där mottagningen var. Han som alltid promenerar massor.
Envisa föräldrar då det blir mest dumheter är jobbigt. Ser det som två alternativ nu.
1. jag säger upp mig som dotter och får leva med ständigt dåligt samvete
2. jag får se till och ge igen på min systerdotter och systerson då jag blir gammal