på de trettio

Igår hade vi kontrollröntgen och ingen läkning är påbörjad. Frakturen borde spikas men mamma fortsätter att vägra. Hon är livrädd för att inte vakna och har ångest. Mycket bra läkare som respekterar och även förstår. Förklarar tydligt för mamma vad de olika alternativen ger, plus och minus.

 

Igår var det så illa att sjukvårdpersonalen ringde oss anhöriga för de kunde inte få henne lugn.

 

Idag flyttas hon dock till annan miljö. Jag hoppas både flytten går bra då det just nu är väldigt svårt med förändringar och att miljön gör henne lite piggare samt att hon får bättre omvårdnad och inte bara vård.

 

Många gör ett fantastiskt jobb på sjukhuset men många skulle också antingen behöva bättre förutsättningar eller mer kunskap. Många klavertramp har tyvärr skett. Allt från att man lämnat patienten själv i situationer då den inte skulle varit ensam till som i söndags då vi kom upp så låg hon och åt sitt lunch i mörkret. Hon har svårt att svälja bara av sin Parkinson, hur är det då inte att ligga ned och äta. Å vem vill ligga i ett mörkt rum mitt på dagen? Är man inte virrig innan så blir man det av att inte veta vad som är natt eller dag.