Jag har bara väntat på att en dag få sitta och behöva ringa runt på sjukhusen. Idag kom den dagen.
Min syster ringde hysteriskt att mamma och pappa inte kommit hem som de ska. Inga mobiler gick att nå. Ingen på hemnumret. Vi väntade och väntade.
Ca 4 timmar senare åkte vi hem till dem. Ingen hemma. Därifrån började jag ringa sjukhusen å fick napp.
Inget livshotande har hänt men nog så komplicerat. Mamma klarar sig helt enkelt inte själv längre. Pappa har lyckats få både henne och resväskor till sjukhuset men klarar inte av att hantera en mobiltelefon så vi har inte fått någon info. Nu är min syster på väg dig för att se på mamma och få hem väskor och pappa och jag väntar på mer besked.
Behöver jag säga att jag är helt slut och att luften gick ur mig?
skriven
Men så obehagligt att först inte få tag i dom, inte veta var de befinner sig, kan tänka mig att många tankar hann fara genom huvudet innan ni visste var de var!
Hoppas de kan få hjälp nu, nåt "hem" med ständig tillsyn, så ni inte behöver oroa er hela tiden och att de kan känna sig trygga.
MariaG